Det här med döden
Hej!
Idag var första dagen på avdelningen efter vår inte helt planerade femdagars helg. Jag (Tyra) och Rebecca är fortfarande på barnavdelningen och dagen började precis som de alltid gör, med att tyda handskrivna journaler och ge massa mediciner.
Runt elva-tiden kom en pojke till avdelningen som hade en ganska långt gången pneumoni och hiv. Det hade samlats vätska i hjärtsäcken så att hjärtat blev nedpressat och resulterade i att det hade väldigt svårt att upprätthålla cirkulationen i kroppen. Varken puls eller blodtryck gick att ta.
Det beslutades att pojken skulle skickas med ambulans till KCH, ett sjukhus i Lilongwe. Det gick däremot inte jättefort, det skulle betalas för transporten och det skulle hämtas portabel syrgas som inte heller hade tillräckligt med batteri för att räcka till resan.
Innan ambulanstransporten var ordnad och klar fick pojken kramper och läget blev akut. En läkare från Australien satte en nål in i hjärtsäcken och började suga ut all pus samtidigt som HLR påbörjades.
Det fanns ingen hjärtstartare på avdelningen så jag sprang till operationsavdelningen för att hämta en. När jag kom tillbaka med den visade det sig att den inte fungerade..
Vi fortsatte med hjärtkompressioner och gav adrenalin men ingenting hände. Det sattes in en nål i lungsäcken och tömdes på ännu mer vätska. Det öppnades också upp för att sätta in en kateter mellan revbenen för att dränera ännu mer.
Tillslut hade vi stått och gjort kompressioner i 45 minuter och då beslöt läkarna att vi skulle sluta.
Mamman blev såklart helt förkrossad och la sig på golvet och skrek så hon fördes ut medan vi band ihop pojken med saronger och gjorde lite fint runtomkring honom. Sedan skulle vi tydligen vänta på att kroppen skulle stelna innan den fördes till bårhuset, så vi gick hem för att äta lunch och smälta allt lite.
Det var första gången jag gjorde HLR på en människa och det var första gången jag såg ett barn dö. Att stå och göra kompressioner för att sedan bara sluta var en väldigt konstig känsla. Hela grejen var en konstig känsla.
Jag känner mig nog lite frustrerad över att något som liknar en akutvagn inte fanns och att den enda defibrillatorn som fanns på hela sjukhuset inte fungerade. Men mest känner jag väl att världen är så himla orättvis, det kommer en ju aldrig riktigt ifrån.
Hur sorgligt och konstig det här en var så hade jag ställt in mig på att något liknande skulle hända under våra åtta veckor här. Även fast det är hemskt så är det här också en viktig erfarenhet.
Tionana!