laspalmalawi.blogg.se

Tja tja bloggen! 

Nu såhär efter en vecka med barnafödslar, P-sprutor och mängder av jordnötssmör tänkte jag ta tillfället i akt och skriva lite om föregående helgs strapats. Eftersom Anna briefly nämnde i föregående inlägg om hur gött de haft det i Zomba tänker jag nu istället skriva om min, Luddes och Tyras upplevelse som innebar raka motsatsen till lyxhotell, hästryggar och pommes frites. Vi snackar svett, muskelvärk, tårar och isande kyla (utan att krydda, alls). 

Vi besteg nämligen Malawis högsta berg, Mount Mulanje, som det gigantiska bergsmassivet även går under. Märk ordet massiv. 

Vår resa började som vanligt vid Lilongwes busstation som var lika hektisk och öronbedövande av både tutande bussar och ropande försäljare. Färden började i en buss mot staden Blantyre som är Malawis näst största stad. Strax innan bussen brummade iväg steg en gatupredikant på bussen. Föga visste vi om att denne skulle hålla på okristligt länge och dessutom kusligt likt Max Von Sydows karaktär i Exorcisten. Till slut gav han upp sin demonutdrivning och bussen fortsatte susa fram i vrålfart. Lite varstans under resans färd stannade den, ganska ofta av oklar anledning, och vi är ganska eniga om att en aldrig slutar förvånas över vad som trycks in i bussarna i detta land. Hönor, i kartonger eller fritt flaxande, till gigantiska färgglada spannar utan innehåll trängs bland resenärerna. Detta gör det lika spännande varje gång att se vad som lastas på vid varje stopp. 

Till slut nådde vi Blantyre och efter ett kvickt bussbyte nådde vi Mulanje - Byn som överskuggades av Mulanjemassivet. Siktet var inställt på Sapitwa Peak, som är den högsta toppen och som dessutom sträcker sig imponerande 3002 meter över havsnivån. Vi fixade en guide och tidigt i ottan morgonen därpå började jag, Tyra och Ludde vår vandring. 

Vi gick förbi gröna teplantager och morgondiset låg tätt över markerna. Lyckligt ovetandes om den kommande muskel och ledvärken. 

Den första biten uppför berget var ganska brant och det blev en hel del svettig klättring. Till slut nådde vi en platå och en helt ny värld öppnade sig; milsvida ängar med branta bergskammar längs horisonten. Vi fick äntligen pusta ut och njuta av någorlunda platt mark, ett tag åtminstone, innan det återigen gick uppför.

Efter nästan 10 timmars vandring nådde vi till slut en bergsstuga och våra ben fick äntligen ett par timmars välförtjänt vila. Vi sörplade i oss ett par slevar Knorr-soppa innan kylan smög sig på och vi kröp sedan ned i våra loppkrupna sovsäckar, i full mundering med alla plagg vi knölat ner i våra ryggsäckar. Trots att vi krängt på oss alla plagg vi ägde blev natten otroligt kall, vilket märktes på att jag flera gånger vaknade av att jag låg inknökad mot väggen av mina välmenande (?) sovande äventyrarkompanjoner.

Tidigt morgonen därpå vaknade vi med skakande tänder och stela ben men det hindrade inte vår färd mot toppen. Tillsammans med en nederländsk pediatriker och en guide började vi sakta men säkert bestiga toppen. Det tog ett bra tag innan benen vaknade, mycket tack vare lutningen på berget. Under första timmen fick vi ta hjälp av våra händer för att kunna avlasta våra trötta ben för att ens kunna ta oss upp mot toppen. Svetten lackade trots morgonkylan. 

Till slut nådde vi en ny platå och sista timmen mot toppen bjöd på grottor och hopp mellan stenbumlingar. Guiden ropade till och pekade emot toppen som nu var inom synhåll. En våg av lycka sköljde genom kroppen och vi nådde till slut toppen där en magnifik utsikt skådades över Malawi och de övriga bergstopparna.

Vägen ner tog ett par timmar och det kändes som att både ben och tånaglar (nageltrång) skulle ge upp. Men vi visste att den minst lika jobbiga nedgången skulle resultera i ett vattenfall som skulle svalka våra trötta lemmar. 

Vi fick även tillfälle att passa på att visa på våra sjuksköterskekunskaper då vi vid en liten flodpassage upptäckte ett par blodfläckar på ett par stenar. Lite längre upp på vägen hittade vi en skogshuggare som fått ett nedfallet träd på smalbenet. Vi plåstrade om honom Macgyverstyle med det lilla vi hade och gav honom choklad och vatten tills han blev upphämtad av räddningsteamet. 

Träningsvärken från Mulanje satt kvar i flera dagar efter. Men det var väl värt vartenda surt korvöre från CSN. Så därför skulle jag vilja passa på att tacka CSN som gjorde Mulanjebestigningen möjlig. Tack CSN U R THE BEZT EVER! 

Asbrant

Hyfsat brant och tidigt